Omfattar det nya Clean Vehicles-direktivet upphandling av färdtjänstresor?

Kommentarer

• Hej Lisa,
  Vi vet inte när den svenska lagen träder i kraft. Direktivet kommer att gälla från och med 2 augusti 2021 och 2025 ska Sverige ha uppnått så mycket att 38,5 % av alla upphandlade bilar ska ha högst släppa ut 50 gram koldioxid. Direktivet omfattar upphandlingar inom följande CPV-koder enligt tabellen nedan som tillhör till det uppdaterade Clean Vehicle Direktivet:

  • 60112000-6 Kollektivtrafik på väg
  • 60130000-8 Persontransporter på väg för särskilda ändamål
  • 60140000-1 Icke-reguljära persontransporter
  • 60172000-3 Uthyrning av bussar med förare
  • 90511000-2 Avfallshämtningstjänster
  • 60160000-7 Posttransporter på väg
  • 60161000-4 Pakettransporter på väg

  Möjligtvis kan ni utforma kontraktsvillkor som inte utesluter den kommande kravnivån om ni har ett flerårigt ramavtal. Läs mer om särskilda kontraktsvillkor på vår webbplats.
  
  Källhänvisningar
  

  • Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1161 av den 20 juni 2019 om ändring av direktiv 2009/33/EG om främjande av rena och energieffektiva vägtransportfordon – ändringsdirektivet
  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/33/EG av den 23 april 2009 om främjande av rena och energieffektiva vägtransportfordon – det ursprungliga Clean Vehicles Directive.

  Med vänlig hälsning
  

  Heini-Marja Hållbarhetsspecialist
  16 Mar Rapportera olämpligt innehåll
• Tack för svar!
  Allt gott! /Lisa
  

  Lisa
  16 Mar Rapportera olämpligt innehåll
• Hej Lisa,
  
  När svensk lag ska träda ikraft saknar betydelse. Det finns uppsjö av praxis från EU domstolen av vilken tydligt framgå att Direktiv gäller oavsett om nationell lagstiftning finns på plats eller ej. Följs artikel 5 med bilagor är det säkert.
  

  KP
  14 Apr Rapportera olämpligt innehåll
• Hej!
  
  Att utgå från direktivet i det här fallet är en praktisk och enkel lösning. Det saknar dock inte betydelse när svensk lag träder i kraft. Den lagstiftning som EU beslutar om och antar med stöd av primärrätten kallas EU:s sekundärrätt och regleras huvudsakligen i artikel 288 i EU:s funktionsfördrag (FEUF). Sekundärrättens bindande rättsakter utgörs av förordningar, direktiv och beslut. Mycket kortfattat gäller följande.
  
  Medan förordningarna enligt artikel 288 FEUF till alla delar ska vara bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat, gäller enligt samma artikel att direktiven med avseende på det resultat som ska uppnås ska vara bindande för varje medlemsstat till vilka de är riktade. Däremot överlåts åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet av direktiven i den nationella rätten. Till skillnad från förordningarna är alltså direktiven i princip inte direkt tillämpliga i medlemsstaterna, utan det krävs att de på något sätt implementeras i den nationella lagstiftningen. Direktiv kan alltså inte betraktas som en lagstiftningsakt i vanlig bemärkelse, utan snarare som en instruktion till medlemsstaterna om vilken typ av bestämmelser som medlemsstaterna är skyldiga att föra in i den egna nationella lagstiftningen.
  
  Ett exempel på implementering av direktiv i nationell rätt är genom att stifta lag. Nationella myndigheter som ansvarar för tillämpningen och de nationella domstolarna är också skyldiga att se till att de resultat som avses i direktiven säkerställs. Medlemsstaterna ska redan under direktivets införlivandefrist avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det resultat som föreskrivs i direktivet. Genomförandetiden, normalt 1,5 till 2 år, är den tid som medlemsstaterna har på sig att lagstifta på ett sätt som genomför de rättigheter, skyldigheter och möjligheter som framgår av ett visst direktiv.
  
  Om direktivet inte införlivas i nationell rätt i tid får nationella domstolar och andra myndigheter en skyldighet att tolka befintlig lagstiftning så att den så långt som möjligt ger kraft åt det icke-genomförda direktivet. Detta kallas för indirekt effekt eller direktivkonform tolkning. En sådan tolkning är dock inte oinskränkt, bland annat ska allmänna EU-rättsliga principer beaktas. Exempel på sådana principer är principerna om rättssäkerhet och icke-retroaktivitet. Det är inte heller möjligt att tolka den nationella rätten på ett sätt som innebär att tolkningen går direkt mot den aktuella bestämmelsens ordalydelse.
  
  Det aktuella direktivet ska vara genomfört i svensk rätt den 2 augusti 2021. De föreslagna ändringarna i nationell rätt föreslås träda i kraft i januari 2022.
  
  Direkt effekt av bestämmelser i direktivet
  Med tiden har EU-domstolen kommit att i viss mån tillerkänna direktivsbestämmelser direkt effekt, det vill säga att direktivsbestämmelser under vissa förutsättningar kan tillämpas direkt i det vertikala förhållandet mellan enskilda och det allmänna i dess vida bemärkelse. Den direkta effekten gäller i det fallet att den aktuella direktivsbestämmelsen inte har införlivats med den nationella rätten inom den föreskrivna införlivandefristen eller att den har införlivats på ett ofullständigt eller felaktigt sätt. Den förutsätter att direktivsbestämmelsen är ovillkorlig och så tydlig och precis att den kan tillämpas utan vidare åtgärd. Om en direktivsbestämmelse tillmäts direkt effekt, kan den medföra rättigheter men inte skyldigheter för den enskilde, medan däremot det allmänna kan åläggas skyldigheter.
  
  Det innebär att domstolarna tillämpar direktivsbestämmelserna som om de vore nationell rätt och, om så krävs, bortser från bestämmelser i nationell rätt som hindrar att enskilda får de rättigheter som framgår av det icke-implementerade direktivet.
  
  Källhänvisningar
  

  • EU-domstolens dom i mål C-760/18, M.V. m.fl., p. 73 - medlemsstaterna ska redan under direktivets införlivandefrist avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det resultat som föreskrivs i direktivet
  • EU domstolens dom i de förenade målen C-397/01-C-403/01, Pfeiffer m.fl. p. 113 – nationella domstolar är skyldiga att beakta samtliga bestämmelser i nationell rätt och så långt som möjligt tolka dessa mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas i direktivet
  • EU-domstolens dom i mål 80/68, Kolpinghuis Nijmegen, p. 13 – direktivkonform tolkning begränsas av de allmänna rättsprinciper som utgör del av gemenskapsrätten och särskilt av principerna om rättssäkerhet och icke-retroaktivitet
  • EU-domstolens dom i mål C-176/12, Association de médiation sociale (AMS), p. 39 - den nationella domstolens skyldighet att beakta ett direktivs innehåll vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt begränsas av allmänna rättsprinciper och kan inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem
  • EU-domstolens dom i mål C-212/04, Adeneler och EU-domstolens dom i mål C-371/02, Björnekulla– innebörden av direktivkonform tolkning
  • EU-domstolen dom i mål 8/81, Becker, de förenade målen C-397/01-C-403/01, Pfeiffer m.fl., mål C-106/89, Marleasing samt i mål 152/84, Marshall – exempel på praxis avseende direkt effekt.

  Med vänliga hälsningar,
  

  Erika Upphandlingsjurist
  20 Maj Rapportera olämpligt innehåll