Till senaste kommentaren
Kommentaren du söker har flyttats till en ny diskussion, eller är borttagen.

Vad gäller vid köp av konferensplatser?

Jag undrar vad som gäller när en myndighet skickar sina medarbetare på konferens och betalar en deltagaravgift till arrangören för detta. Syftet med konferenserna är erfarenhetsutbyte, nätverk och fortbildning inom ett sakområde direkt relaterat till myndighetens kärnverksamhet. Anses det alltid vara möjligt att upphandla konferensdeltagande eller är det rimligt att argumentera för att det inte är en tjänst som erbjuds på marknaden?

Varje enskild konferensavgift ryms inom direktupphandlingsgränsen, men hur bedömer man kontraktsvärdet? Är varje enskild konferens ett kontrakt eller behöver man se till den totala summan av samtliga medarbetares deltagande i olika konferenser, även om det rör sig om varierande ämnesområden och olika arrangörer?

Kan en myndighets deltagande i en konferens arrangerad av en annan myndighet rymmas under undantaget i 3 kap. 17-18 §? Gäller det i så fall även om det bland övriga deltagare finns andra aktörer, till exempel privata?

Det exempel jag tittar på handlar om ett universitet där medarbetarna (mestadels forskare) åker på vetenskapliga konferenser runt om i världen, om det har betydelse.

Kommentarer

  • Hej Nina,

    Är det alltid möjligt att upphandla konferensdeltagande, eller kan en sådan tjänst utgöra en icke-ekonomisk tjänst av allmänt ekonomiskt intresse (NESGI)?
    Angående din första fråga, om det är rimligt att argumentera för att köp av konferensdeltagande inte är en tjänst som erbjuds på marknaden, tolkar vi det som att du undrar om sådana köp inte anses vara tjänster och därför undantas från upphandlingslagstiftningen. Om vi har missuppfattat frågan ber vi dig återkomma med en förtydligande fråga.

    För att ett inköp ska omfattas av lagen om offentlig upphandling (LOU) måste rekvisiten i begreppet kontrakt i 1 kap. 15 § LOU vara uppfyllda. Med kontrakt avses ett skriftligt avtal med ekonomiska villkor som
    1. ingås mellan en eller flera upphandlande myndigheter och en eller flera leverantörer, och
    2. avser leverans av varor, tillhandahållande av tjänster eller utförande av byggentreprenad.
    Tjänster definieras varken i LOU eller LOU-direktivet. Det finns en definition av tjänster i artikel 57 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), där följande anges. Som tjänster i EUF-fördragets mening ska anses prestationer som normalt utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer.

    Av EU-domstolens praxis framgår att det viktigaste kännetecknet för en ersättning, i det aktuella sammanhanget, är att den utgör den ekonomiska motprestationen för tjänsten i fråga. Den bestämmande faktorn om en verksamhet omfattas av EUF-fördragets bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster – däribland artikel 57 – är dess ekonomiska karaktär. Verksamheten ska inte bedrivas utan att någon motprestation erhålls. Det är dock inte nödvändigt att den som tillhandahåller en tjänst gör detta i vinstsyfte.

    Tjänster av allmänt intresse är tjänster som är till allmän nytta och omfattas därför av vissa plikter. De kan erbjudas av staten eller privata företag. Det finns tre kategorier av tjänster av allmänt intresse: ekonomiska, icke-ekonomiska och sociala.

    Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (eller Services of general economic interest, SGEI) är grundläggande tjänster som utförs mot betalning, till exempel posttjänster. Dessa tjänster omfattas av EU:s regler för konkurrens och för den inre marknaden. Det kan dock finnas undantag från reglerna om det är nödvändigt för att skydda allmänhetens tillgång till grundläggande tjänster.

    Icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse (eller Non economic services of general interest, NESGI), till exempel polis, domstol och obligatoriska socialförsäkringssystem, omfattas inte av någon särskild EU-lagstiftning och ingår inte i den inre marknaden.

    Gränsdragningen mellan vilka verksamheter som anses utgöra SGEI och NESGI är inte lätt att göra. Detta exemplifieras bland annat i Förvaltningsrätten i Göteborgs dom i mål nr 7530–17 (se referat, domen finns inte fritt tillgänglig på internet). Domen är överklagad till kammarrätten och har därmed inte vunnit laga kraft.

    Rättsläget är oklart om köp av konferensdeltagande anses utgöra SGEI eller NESGI. Om deltagande i konferenser ska bedömas utgöra SGEI eller NESGI är därför upp till den upphandlande myndigheten att avgöra. Generellt sett kan dock konstateras att det finns ett stort antal leverantörer som tillhandahåller konferenser inom diverse olika områden och ämnen. Se även inlägget Vad är definitionen av marknad enligt LOU? i vår Frågeportal.

    Beräkning av upphandlingens värde
    Hur värdet av en upphandling under tröskelvärdet beräknas framgår av 19 kap. 8 § tredje stycket LOU respektive 19 kap. 37 § LOU om upphandlingen avser välfärdstjänster under tröskelvärdet enligt bilaga 2 a. Värdet av en sådan upphandling ska uppskattas till det totala belopp som ska betalas i upphandlingen. Vid beräkningen ska options- och förlängningsklausuler beaktas som om de utnyttjats. Vid beräkningen ska den upphandlande myndigheten beakta direktupphandlingar av samma slag gjorda av myndigheten under räkenskapsåret.

    Vad direktupphandlingar av samma slag är framgår inte närmare i lagen. Frågan har dock behandlats tidigare i vår Frågeportal, se inlägget Vad anses vara direktupphandlingar av samma slag?. Kortfattat innebär regeln att en upphandlande myndighet behöver se till den totala summan av samtliga medarbetares deltagande i olika konferenser om de anses vara direktupphandlingar av samma slag. Det gäller även om varje enskild medarbetares deltagande utgör ett enskilt kontrakt enligt lagen.

    Upphandling mellan upphandlande myndigheter (undantaget i 3 kap. 17–18 §§ LOU)
    Bestämmelserna om upphandling mellan upphandlande myndigheter innehåller flera förutsättningar för att undantaget ska kunna tillämpas:
    • Samarbetsavtalet ska träffas mellan två eller flera upphandlande myndigheter,
    • Avtalet ska upprätta eller reglera formerna för samarbetet,
    • Avtalet ska avse ett samarbete,
    • Samarbetet ska avse myndigheternas gemensamma mål,
    • Samarbetet ska avse offentliga tjänster,
    • Samarbetet ska endast styras av överväganden som hänger samman med allmänintresset och,
    • Myndigheterna ska utöva mindre än 20 procent av den verksamhet som berörs av samarbetet på den öppna marknaden.
    Om undantaget kan tillämpas eller inte i en situation där representanter från en myndighet deltar i en konferens som en annan myndighet anordnar måste bedömas i varje enskilt fall. Är de ovan uppräknade förutsättningarna uppfyllda är undantaget tillämpligt. Är förutsättningarna inte uppfyllda är undantaget inte tillämpligt. Eftersom det är fråga om en undantagsregel ska den, enligt etablerad praxis från EU-domstolen, tillämpas restriktivt.

    Det kan också nämnas att undantaget inte är tillämpligt vid rena köp mellan myndigheter, vilket inte ansetts vara ett samarbete kring ett gemensamt uppdrag mellan myndigheterna. Det framgår av praxis från EU-domstolen. Du kan läsa mer om undantaget i Upphandlingsmyndighetens rapport Offentlig avtalssamverkan - om så kallade Hamburgsamarbeten och inköpscentralers möjlighet att bedriva grossistverksamhet.

    Källhänvisningar
    • Artikel 57 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) – definition av begreppet tjänster
    • 19 kap. 8 och 37 §§ lag (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU) – beräkning av upphandlingens värde vid upphandling under tröskelvärdena 
    • EU-domstolens dom i mål C-386/11 Piepenbrock prövning om ett köp omfattades av Hamburgundantaget 
    • EU-domstolens dom i mål C-281/06 Jundt – tolkningen av begreppet tjänster 
    Uppdaterad: den 10 oktober 2019

    Med vänliga hälsningar,
    Mattias Upphandlingsjurist

Kommentera eller skriv ett nytt inlägg

Ditt namn och inlägg kan ses av alla. Din e-post visas aldrig publikt.