Till senaste kommentaren
Kommentaren du söker har flyttats till en ny diskussion, eller är borttagen.

Vad innebär principen om ömsesidigt erkännande?

Jag undrar om principen om ömsesidigt erkännande, alltså att en vara som lagligen har tillverkats eller saluförts i en av EU:s medlemsstater inte får stoppas för import till en annan av EU:s medlemsstater, innebär att upphandlande myndigheter är förhindrade att ställa krav som är strängare än EU-lagstiftning på området. T.ex. om upphandlande myndigheter får ställa högre djurskyddskrav än vad som följer av förordning nr 1/2005 om skydd av djur under transport m.m. eller om principen om ömsesidigt erkännande förhindrar detta.

Om principen inte förhindrar, vilka EU-rättsliga källor anger det?

Kommentarer

  • Hej Axel,

    Den EU-rättsliga principen om ömsesidigt erkännande följer av de grundläggande friheterna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Principen återfinns även i upphandlingslagarna. Principen innebär bland annat att ett bevis, exempelvis ett intyg eller ett certifikat, som har utfärdats i ett EU- eller EES-land ska gälla också i övriga EU- och EES-länder.  Av den aktuella principen följer däremot inte att en enskild upphandlande myndighet är förhindrad att ställa någon form av krav som går längre än EU-lagstiftning eller lag i någon medlemsstat. Det finns inga rättskällor som tyder på att det skulle finnas sådana hinder, tvärtom tyder alla relevanta rättskällor på motsatsen, men det är svårt för oss att lägga fram konkreta bevis för detta eftersom den specifika frågeställningen inte har prövats av EU-domstolen. Exempel på EU-rättsliga källor som i vart fall indirekt ger till stöd för att det går att ställa krav utöver lagkrav och EU-rätt är EU-domstolens dom i mål  C-513/99 Concordia och Kommissionens grönbok 2011.  

    En upphandlande myndighet har som huvudregel en stor frihet att själv utforma sin upphandling för att tillgodose verksamhetens behov, under förutsättning att de principer som bär upp LOU och EU-rätten inte åsidosätts.

    Bara för att en upphandlande myndighet ställer upp krav som går utöver minimikrav i EU-rätten (eller i nationell rätt) i en upphandling betyder det inte per automatik att Sverige vidtar en åtgärd med motsvarande verkan som en importrestriktion (det vill säga en handling som skulle strida mot bestämmelserna om fri rörlighet för varor). Att en leverantör saknar möjlighet att tillhandahålla det efterfrågade upphandlingsföremålet av anledningar som inte är hänförliga till att leverantören är hemmahörande i en annan medlemsstat utgör i sig inte i allmänhet en omständighet som innebär att principen om ömsesidigt erkännande åsidosätts. Leverantören har fortfarande möjlighet att sälja sina varor till andra kunder. Annat hade gällt om det fanns nationella regler om att upphandlande myndigheter ska ställa krav som är mer långtgående än EU-rätten, se EU-domstolen dom i mål C‑296/15 Medisanus.

    Däremot hindrar principen om ömsesidigt erkännande en upphandlande myndighet från att ställa krav på att leverantören ska lämna ett intyg utfärdat i Sverige för att exempelvis en viss djursskyddsnivå iakttas. Om ett krav är förenligt med principen om ömsesidigt erkännande eller inte måste avgöras i varje enskilt fall. Läs gärna mer om vad de grundläggande principerna för offentlig upphandling innebär på vår webbplats. Se även inlägget Kan man ställa så höga hållbarhetskrav att vissa leverantörer inte kan lämna anbud? i vår Frågeportal.

    Källhänvisningar:  4 kap. 1 § LOU och prop. 2015/16:195 s. 426-427 – principen om ömsesidigt erkännande, beaktandesats 1 i LOU-direktivet och Tribunalens dom i mål T‑258/06 Förbundsrepubliken Tyskland mot Europeiska kommissionen, p. 4 – principen om ömsesidigt erkännandes innebörd.

    Med vänliga hälsningar,
    Erika Upphandlingsjurist

Kommentera eller skriv ett nytt inlägg

Ditt namn och inlägg kan ses av alla. Din e-post visas aldrig publikt.