Webbtillgänglighetsdirektivet

I en pågående upphandling är det enligt det nya webbtillgänglighetsdirektivet nödvändigt att ställa långtgående krav på tillgänglighet. Det finns ingen möjlighet i praktiken att ställa krav som motsvarar direktivet. Än mindre kan någon produkt leva upp till kraven. Frågan blir då vilka konsekvenserna blir om webbtillgänglighetsdirektivet helt ignoreras?
Ett oberoende företag har erbjudit sina tjänster till en helt orimlig kostnad för att lösa kravställning och utvärdering.
Goda exempel saknas eftersom direktivet är nytt. De exempel jag hittat är grovt felaktiga när man tittar närmare på dem.
Jag efterlyser ett praktiskt förhållningssätt till införande av direktivet som inte lamslår all upphandling av system med någon form av webbgränssnitt.

Kommentarer

  • Hej!

    Tack för din fråga.

    Den information som vi har i dagsläget är att regeringen har föreslagit att Webbtillgänglighetsdirektivet ska implementeras i svensk rätt genom en ny lag om tillgänglighet till digital offentlig service (se prop. 2017/18:299). Den nya lagen föreslås att träda i kraft den 1 januari 2019 och gäller för offentliga aktörer, vilket avses myndigheter och offentligt styrda organ enligt samma definition som för ”upphandlande myndigheter”. Det finns en del undantag och också en utökning av vilka aktörer som omfattas av lagen, bland annat ska den föreslagna lagens tillämpningsområde utökas till att även omfatta privata aktörer som bedriver verksamhet som till någon del är offentligt finansierad och som bedrivs inom områdena skola, hälso- och sjukvård samt omsorg. Även enskilda utbildningsanordnare med examenstillstånd som erhåller statsbidrag för ersättning för högskoleutbildning på grundnivå eller avancerad nivå eller för utbildning på forskarnivå föreslås omfattas av lagen.

    Det som kommer krävas enligt den nya lagstiftningen är att befintliga webbplatser, nya webbplatser och mobila applikationer ska uppfylla lagens krav och föreskrifterna från och med de datum som anges i lagstiftningen.

    Några tekniska krav återfinns emellertid inte i direktivet utan det framgår av nämnd promemoria att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka tekniska krav eller tekniska lösningar som ska gälla och när kraven ska börja tillämpas.

    Olika tidpunkter gäller också för när kraven i direktivet ska börja tillämpas för vissa typer av digital service. Notera dock att direktivet inte kommer att vara genomfört i tid då lagen föreslås träda i kraft 1 januari 2019. Direktivet ska inträda successivt från september 2019 till juni 2021. Enligt direktivet (2016/2102/EU) gäller följande:
    Artikel 12: Medlemsstaterna ska tillämpa dessa bestämmelser enligt följande:
    a) För offentliga myndigheters webbplatser som inte offentliggjorts före den 23 september 2018 från och med den 23 september 2019.
    b) För alla offentliga myndigheters webbplatser som inte omfattas av led a från och med den 23 september 2020.
    c) För offentliga myndigheters mobila applikationer från och med den 23 juni 2021.

    Nedan är ett utdrag ur promemoria Ds 2017:60: (texten finns även i prop. 2017/18:299 s. 98):

    Enligt den föreslagna lagen ska digital service som tillhandahålls av en offentlig aktör, via en teknisk lösning som står under aktörens kontroll, vara tillgänglig i enlighet med tillgänglighetskraven i de föreskrifter som kommer meddelas med stöd av lagen. Därutöver ska även digital service, som tillhandahålls av en offentlig aktör via en teknisk lösning som står under tredje parts kontroll, så långt det är möjligt, uppfylla samma krav. Det sist nämnda kravet omfattar bl.a. den digitala service som offentliga aktörer tillhandahåller via sociala medier. I promemorian föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav på tillgänglighet i form av tekniska standarder som ska gälla.

    Enligt 9 kap. 2 § i lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU) och 9 kap. 2 § i lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna (LUF) ska, i de fall då det som anskaffas ska användas av fysiska personer, de tekniska specifikationerna bestämmas med beaktande av samtliga användares behov, däribland tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. Undantag får enligt paragrafernas andra stycke göras endast om det finns särskilda skäl. Om Europeiska unionen i en rättsakt har antagit obligatoriska krav på tillgänglighet, ska de tekniska specifikationerna bestämmas med hänvisning till den rättsakten. Webbtillgänglighetsdirektivet utgör en sådan rättsakt. Detta innebär att aktörer som omfattas av LOU och LUF vid upphandling av webbplatser eller mobila applikationer, i den mån anskaffningen bedöms omfattas av direktivets tillämpningsområde, ska utforma de tekniska specifikationerna med hänvisning till direktivets krav.

    Standarder är som huvudregel inte obligatoriska att använda även om de är harmoniserade inom EU. Den standard som idag finns inom IKT-området är EN 301 549 som specificerar funktionella tillgänglighetskrav på IKT-produkter och IKT-tjänster som kan användas vid upphandling, såsom elektroniskt innehåll, telekommunikationsprodukter, datorer och kringutrustning, programvara, informationskiosker och transaktionsmaskiner, video, IT-tjänster och multifunktionsapparater som kopierar, scannar och faxar dokument. Enligt Webbtillgänglighetsdirektivet kan denna standard utgöra en minimimetod för att uppfylla principerna för tillgänglighet i praktiken (standarden är ännu inte harmoniserad)

    Post- och Telestyrelsen PTS har tagit fram en vägledning till hur standarden ska tillämpas och de har för övrigt mer information om tillgänglighet vid IKT.

    Uppdaterad: den 24 september 2018

    Vänliga hälsningar
    Charlotta Upphandlingsjurist
  • Hej! Jag har en följdfråga på ovanstående svar. Charlotta - du skriver: "Om Europeiska unionen i en rättsakt har antagit obligatoriska krav på tillgänglighet, ska de tekniska specifikationerna bestämmas med hänvisning till den rättsakten. Webbtillgänglighetsdirektivet utgör en sådan rättsakt. Detta innebär att aktörer som omfattas av LOU och LUF vid upphandling av webbplatser eller mobila applikationer, i den mån anskaffningen bedöms omfattas av direktivets tillämpningsområde, ska utforma de tekniska specifikationerna med hänvisning till direktivets krav".

    Jag har uppfattat att kopplingen till rättsakten webbtillgänglighetsdirektivet och därmed EN- eller den harmonierade standarden innebär att standarden (eller motsvarande) kommer att vara vägledande för upphandling av all den teknik som omfattas av 9 kap. 2 § i LOU. Men med din formulering skulle det innebära att kopplingen till rättsakten inte ger stöd vid upphandling av andra IT-lösningar än webb och mobila applikationer, t.ex. myndigheters interna stödsystem (webbaserade eller inte), telekommunikationsprodukter, datorer och kringutrustning, informationskiosker och transaktionsmaskiner, video, IT-tjänster och multifunktionsapparater som kopierar, scannar och faxar dokument. Är det rätt uppfattat?
    Patrik
  • Hej Patrik!

    Webbtillgänglighetsdirektivet implementeras i svensk rätt genom lagen om tillgänglighet till digital offentlig service (2018:1937) respektive förordningen om tillgänglighet till digital offentlig service (2018:1938). Lagen och förordningen träder i kraft den 1 januari 2019.

    För att göra den föreslagna lagen mer teknikneutral ska begreppet digital service användas. Med digital service avses tjänster eller information som tillhandahålls genom en teknisk lösning. Vilka tekniska lösningar som ska omfattas av lagens tillämpningsområde kommer bestämmas i föreskrifter (se 10 § lagen om tillgänglighet till digital offentlig service och prop. 2017/18:299 s. 22). Enligt ovan nämnda förordning, som ännu inte trätt i kraft, får Myndigheten för digital förvaltning (DIGG) föreskriftsrätt gällande vissa delar av lagen. Mer information och kontaktuppgifter finns på DIGG:s webbplats.

    Enligt myndigheten för delaktighet (MFD) gäller webbdirektivet intranät och extranät, men inte produkter så som informationskiosker, datorer eller multifunktionsapparater. Mer information och kontaktuppgifter finns på MFD:s webbplats.

    Vissa av produkterna du frågar om kommer att omfattas av det kommande tillgänglighetsdirektivet som just nu är under bearbetning i EU. Du hittar information om EU:s arbete på Kommissionens webbplats.

    Uppdaterad: den 20 december 2018

    Med vänliga hälsningar,
    Ellionor Hållbarhetsspecialist
  • Standarden EN 301549 togs ursprungligen fram på uppdrag av EU-kommissionen för att den skulle användas som teknisk specifikation vid offentlig upphandling av IKT (informations- och kommunikationsteknik).

    Post- och telestyrelsen lät ett par av de experter som deltog i arbetet med standarden ta fram en vägledning för hur den kan användas vid offentlig upphandling. Sedan vägledningen togs fram har standarden kommit ut i en ny version och standarden är även tänkt att innehålla de krav som ska gälla för webbtillgänglighetsdirektivet/lagen om tillgänglighet till digital offentlig service (SFS 2018:1937). Vägledningen togs även fram innan nya LOU hade beslutats och bygger därför på den föregående SOU:n och lagrådsremissen om införandet av nya LOU. Det kan därför finnas hänvisningar och citat i vägledningen som inte längre är korrekta, men de avsnitt som rör hur myndigheter kan hänvisa till standarden vid upphandling bör i stort vara tillämpliga vid upphandling.

    Se särskilt avsnitt 3-5 i vägledningen, där det framgår att det är fullt möjligt att hänvisa till standarden som teknisk specifikation: Vägledning för upphandlare och leverantörer om tillgänglighetsstandarden EN 301 549
    Andreas Richter
  • Hej! Och tack för ditt svar. Jag känner till en del om webbtillgänglighetsdirektivet då jag arbetar med det inom min myndighet.

    Min fråga handlade mer om den koppling som finns från LOU till Lagen om tillgänglighet i digital offentlig service (webbtillgänglighetsdirektivet) genom hänvisningen till rättsakten i LOU. I och med att lagen som följer på webbtillgänglighetsdirektivet träder i kraft så finns också denna rättsakt som stärker upp LOU genom att vi i webbtillgänglighetsdirektivet då vet mycket tydligt att vi ska följa EN-standarden - eller den harmoniserade versionen av standarden och detta kan då också appliceras vid upphandling. Min fråga var om vi genom rättsakten kan ställa krav enligt EN-standarden (eller den harmoniserade versionen) på annan teknik än den som omfattas av webbtillgänglighetsdirektivet. Jag menar att LOU-paragrafen om tillgänglighet omfattar ju betydligt mycket mer teknik än webbtillgänglighetsdirektivet. Men enligt Upphandlingsmyndighetens svar så tillför inte rättsakten någon tydlighet vad gäller den tekniken. Eller hur ska detta tolkas?
    Patrik
  • Hej,

    Standarden kan enligt vår uppfattning användas vid all form av upphandling inom IKT, både varor och tjänster, där standarden kan vara tillämplig. Eftersom kraven i standarden är funktionella är den inte begränsad till vissa produkter eller vissa tekniska lösningar. Standarden, EN 301 549, specificerar funktionella tillgänglighetskrav på IKT-produkter och IKT-tjänster, såsom elektroniskt innehåll, telekommunikationsprodukter, datorer och kringutrustning, programvara, informationskiosker och transaktionsmaskiner, video, IT-tjänster och multifunktionsapparater som kopierar, skannar och faxar dokument. Det framgår av Vägledningen för upphandlare och leverantörer om tillgänglighetsstandarden EN 301 549 som finns på PTS webbplats.

    Inför en upphandling kan det vara lämpligt att undersöka hur standarden tillämpas i samband med leverantörsdialog, RFI, marknadsanalys och så vidare. Standarden är tänkt att även gälla de krav som ska gälla enligt den nya lagen om tillgänglighet till digital offentlig service, men bör inte vara begränsad till det.

    Uppdaterad: den 20 december 2018

    Vänliga hälsningar
    Charlotta
    Charlotta Upphandlingsjurist
  • Hej och tack för ditt svar Charlotta,

    Svaret, om än lite vagt, på min fråga kom i din sista mening där du skriver "...men torde inte vara begränsad till det." Det är just det jag behöver veta - det vill säga SKA standarden gälla även för IKT som inte omfattas av lagen om tillgänglighet i digital offentlig service? Du är lite vag då du skriver "torde". Vad beror det på?

    Tacksamt för förtydligande om möjligt.

    Patrik
    Patrik
  • Enligt
    upphandlingsrätten finns ingen skyldighet att använda standarder i upphandlingar. Standarder är därför som huvudregel inte obligatoriska att använda i en upphandling även om de är harmoniserade inom EU. Om en sådan skyldighet följer av exempelvis tillgänglighetslagstiftning hänvisar till Myndigheten för delaktighet eller till Myndigheten för digital förvaltning.  

    Om en upphandlande myndigheten använder standarder i en upphandling ska det alltid följas av orden "eller likvärdigt". Mot bakgrund av det borde det heller inte vara obligatoriskt att använda den aktuella standarden (ifall inte annat följer av exempelvis föreskrifter). Vår uppfattning är som sagt att det borde vara möjligt att använda standarden. Det föreslås att DIGG får meddela föreskrifter om vilka krav på tillgänglighet i form av tekniska standarder som ska gälla när det gäller lagen om tillgänglighet till digital offentlig service/webbtillgänglighetsdirektivet.  För mer information om detta och implementering av direktivet hänvisar vi till DIGG.

    Uppdaterad: den 21 december 2018

    Vänliga hälsningar
    Charlotta

    Charlotta Upphandlingsjurist
  • Apropå att ställa tillgänglighetskrav i offentlig upphandling så har de europeiska standardiseringsorganen tagit fram en vägledning till hur man kan referera till standarder i offentlig upphandling inom Europa. I annex 4 finns specifika skrivningar om tillgänglighetskrav och standarder i offentlig upphandling.

    Läs med och ladda ner Guide for referencing standards in public procurement
    Andreas Richter
  • Tack Andreas för tips och länk. Funderar lite på det som sägs på sidan 31:

    "Developing supplies, services and works that are accessible for the widest range of users, including persons with disabilities generally involves 3 key aspects:
    •  Knowing the user: identify intended users, their needs, characteristics, capabilities, and preferences and environment and context of use.
    •  Reflecting user requirements in the specification.
    • Evaluating solutions against the user requirements and the specification to ensure they produce the right accessibility outcomes."
    Den första punkten där handlar mer om användbarhet tycker jag  - den ser ut att i delar vara tagen från definitionen av användbarhet (ISO 9241-210). Det stämmer inte med tillgänglighetstänket att det inte finns några specifika användare (intended users) - vars behov, egenskaper, förmågor och preferenser man kan studera. Vem som helst ska kunna använda servicen eller tekniken om det är den generella tillgängligheten i samhället vi talar om och det antar jag att det är. Så den punkten ställer jag mig frågande till. Däremot som är det viktigt att ta med kontexten för den påverkar förstås behoven.
    Patrik Ernfridsson
  • Hej,

    Nedan kan du läsa ett svar från Andreas Richter från Post- och telestyrelsen, PTS:

    Bra resonemang! Jag instämmer med din reflektion om att det första punkten handlar om användbarhet.

    EU och Sverige har ju ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I det ingår att verka för universell utformning. I Europa har det snarlika begreppet design for all vuxit fram och det är nog så man ska läsa upphandlingsdirektivets skrivning att tekniska specifikationer ska utformas för att ta hänsyn till tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning eller ”design for all users”, som översatts till ”utformning för samtliga användares behov” i 9 kap. 2 § LOU. Universell utformning kan ses som en kombination av användbarhet och tillgänglighet, att skapa användbara produkter, tjänster och miljöer för så många som möjligt, oavsett funktionsförmåga.

    Min egen reflektion över det som står i de punkter du citerar är att de har glömt att framhäva just att det handlar om att utforma för så många som möjligt.

    Samtidigt tror jag inte att punkt 1 behöver utesluta universell utformning. Att identifiera tilltänkta användare kan handla om att ringa in om det finns vissa grupper av användare och vilka livssituationer och förutsättningar de har. T.ex. kan det handla om att identifiera att användarna av ett löneadministrationssystem är tjänstemän med mer eller mindre hög digital kompetens, att en digital tjänst för att köpa biljetter i kollektivtrafiken måste ta hänsyn till så varierande grad av digitala och fysiska förmågor som möjligt och så vidare. Det går att avgränsa t.ex. genom parametrar som att de tilltänkta användarnas förväntas vara digitalt kompetenta, vara duktiga på ekonomi och så vidare. men att det samtidigt är tillgängligt och universellt utformat.

    Att ha ett universell-utformning-perspektiv handlar då om att vända och vrida på perspektiv och identifiera tilltänkta användare som riskerar att diskrimineras om systemet/miljön/produkten utformas utan att ta hänsyn till deras behov och förutsättningar. I sann design-anda kan det vara svårt att utgå från målgruppens behov utan att studera och inkludera användare. Även tillgänglighetsstandarder bidrar då de är en slags konsensus om vilka gränssnitt som fungerar för användare med funktionsnedsättning. Universell utformning handlar också om att utforma systemet/miljön/produkten så att det ger likvärdig användning oavsett förmåga. På så sätt kan universell utformning anses vara att gå längre än att något enbart är tillgängligt. Till exempel kan handikappentréer anses innebära att ett hus är tillgängligt, men det är inte universell utformning om entrén innebär mer besvär och ett stigma för dem som är tvungna att använda den.

    I korthet: jag får erkänna att jag inte läst hela EU-vägledningen, och av det utdrag du citerar tycks det brista i formuleringarna eftersom det inte framgår att de tilltänkta användarna ska ha olika förmågor.

    För övrigt pågår det en statlig utredning om styrningen av funktionshinderspolitiken, som ska beskriva hur principen om universell utformning ska tillämpas i Sverige. Den ska lämna sitt slutbetänkande i slutet av april, så vi får hoppas att den ger mer vägledning om hur universell utformning kan tillämpas i en svensk kontext.

    Till dess finns bland annat de sju principerna om universell utformning som kloka personer i USA tog fram i slutet av 1990-talet, översatta av Certec vid LTH.

    Uppdaterad: den 4 april 2019
    Charlotta Upphandlingsjurist

Kommentera eller skriv ett nytt inlägg

Ditt namn och inlägg kan ses av alla. Din e-post visas aldrig publikt.